Arbetslöshetsbluffen

Det skrivs ofta om arbetslösheten idag, om hur man ska få fler i arbete och hur man ska göra för att få en och annan lat snyltare att börja söka jobb på allvar. Vad handlar det hela om egentligen? Varför kommer vi aldrig någonvart?

Det är alltid intressant att höra politiker diskutera saken, särskilt under valår. Alla, oavsett parti- och blocktillhörighet, har sina recept på hur man ska sänka arbetslösheten, ofta är det en kombination av åtgärder för att skapa fler jobb och åtgärder för att tvinga dem som saknar arbete att jobba röven av sig för att skaffa ett.

Ingen av dessa politiker vill dock erkänna sanningen, inte offentligt i alla fall, nämligen att arbetslösheten behövs. Arbetslöshet är ett måste för att vår ekonomi ska fungera. Utan arbetslöshet skulle ingen vara rädd för att vara obekväm på jobbet, anställda skulle kunna kräva bättre villkor och bättre lön, arbetsgivare som inte går med på det skulle förlora anställda och tvingas anstränga sig för att få tag i och lära upp nya. Det låter väl bra? Det gör det, tills ett stycke skit möter ett stycke fläkt. Det man producerar blir dyrare. Folk behöver ännu mer pengar för att kunna köpa samma saker. Voila! Rundgång i ekonomin leder till kraftig inflation och kronans värde faller som en fiskmås på rohypnol.

Oavsett vad politikerna säger att de vill göra för att få bort arbetslösheten så vet de att de aldrig kommer att kunna infria det. Riksbanken har som uppdrag att hålla inflationen i schack, och de gör det genom att höja räntan om det behövs. Därigenom blir det svårare att låna pengar till nya projekt och investeringar och ekonomin mattas av, arbetskraftsbehovet minskar. Riksbankens nuvarande mål är att hålla inflationen på under 2 procent, vilket de själva verkar tolka som ”så nära noll som möjligt”. Beroende på konjunkturen kräver detta en arbetslöshet på 5-10 procent.

Såhär långt är båda blocken lika goda kålsupare, inget av dem har någon vilja att möblera om samhällsekonomin så radikalt som det skulle krävas utan nöjer sig med att blåljuga folket rakt upp i ansiktet. Om man ser till allt detta kvarstår ändå frågan, vad gör man med alla som är arbetslösa? Är det verkligen rätt att samhället är så hårt mot dem?

Att en person som arbetar får mer pengar än en som inte gör det är rimligt, däremot anser jag inte att man som arbetslös ska behöva vara fattig. Att gå omkring och oroa sig för om man kommer att klara sig månaden ut eller inte gör det svårare att lägga energi att på att söka jobb. Med grundtrygghet i botten och sinnesro att fokusera på jobbsökandet kan man vara effektivare. Med ett mörkt moln av hot om indragen försörjning över sig så ökar snarare risken för att man blir ett fall för psykvården istället och får sitta hemma och knapra piller för att överleva vardagen. Försök själv att koncentrera dig på att skriva ett CV samtidigt som du balanserar en spann med skållhett vatten på huvudet.

Mitt förslag är alltså en mer generös och lättarbetad arbetslöshetsförsäkring som bygger på att människor faktiskt vill ha ett jobb, inte på att man måste hota dem till det.

Men, frågar många av er då, hur kommer man tillrätta med snyltarna? Jag vågar påstå att de som trivs med att gå hemma och leva på a-kassan tillhör en minoritet som det kostar mer än det smakar att försöka jaga. Varför ska vi lägga oerhörda resurser på att försöka tvinga människor som inte vill jobba att konkurrera med arbetsvilliga personer om de få jobb som finns?

Är det inte dags att försöka påverka politiken i en mer mänsklig riktning?