Gott nytt år, TYKET startar om!

Det har varit tyst här alldeles för länge. Det blir så ibland, verkligheten där ute är ibland lite svår att få att gå ihop. Men nu är det nytt år och jag har bestämt mig för att köra igång bloggen på nytt, det blir nu mina personliga reflektioner över saker och ting i världen som hamnar här.

Jag har börjat med att återpublicera två gamla inlägg som tyvärr fortfarande är lika aktuella än idag. Läs dem och återkom för mer.

Jag önskar er alla ett gott nytt 2016 med nya äventyr!

TV-licensen, knappast public service

Har du TV hemma? Har du betalat TV-licensen? Duktigt av dig, men vad får du för pengarna egentligen?

Varje år betalar miljoner svenskar in drygt två tusen kronor till Radiotjänst i Kiruna. Många vet inte ens riktigt varför de gör det, men det måste man ju om man råkar tillhöra den majoritet av befolkningen som har någon form av TV-mottagare hemma. Annars får man ju en snigel på ögat, och det vill väl ingen?

Enligt SVT och Radiotjänst så handlar licensavgiften om att de som tittar på TV ska vara med och betala för en allmännyttig och oberoende TV-tjänst som kan förmedla nyheter och annan nyttig information utan att vara beroende av reklam eller annan sponsring. Har man reklam som främsta inkomstkälla kan det ju bli knivigt ifall man måste granska eller förmedla negativ information om något av de företag som betalar för reklamen och risken finns då för att man väljer att inte skära i repet man hänger i.

Själva grundidén tycker jag är jättebra och den har jag absolut inget emot. Det jag vänder mig emot är att man både tar ut ett högt pris och sedan kräver att alla ska vara med och betala oavsett om de är intresserade av tjänsten eller inte. Om man inte tittar på SVT är 2000 kronor per år väldigt mycket pengar. Om man inte tittar på TV överhuvudtaget är det ännu surare att betala för det.

Men man kan ju alltid låta bli att skaffa en TV? Man kanske gillar att titta på film, serier och dokumentärer via internet eller på hyrda/köpta skivor. Vet ni hur dyrt och besvärligt det är att få tag på en vettig storbildsskärm som inte har en inbyggd tv-mottagare? Det är inte heller alla som har möjlighet att sätta upp en projektor hemma, och dessa ska dessutom förses med nya lampor lite då och då. Att köpa en TV och operera bort den inbyggda mottagaren får du inget för, lagen säger att har den en gång varit en TV så klassas den som en TV i resten av sitt liv. Detta är ytterligare ett exempel på att det bara handlar om att kunna plocka så många som möjligt på avgiften.

Kan de inte ta ut det via skatten? Vi snackar fortfarande två tusen kronor per hushåll. I Sverige finns det ca fyra miljoner hushåll, om vi räknar väldigt lågt så har tre miljoner av dessa en eller flera TV-mottagare hemma. En snabb beräkning ger då Radiotjänst ca sex miljarder kronor årligen i licensavgifter. Jag hade velat se den politiska diskussionen om huruvida vi verkligen ska använda sex miljarder skattekronor till statlig TV och radio.

Hur ska man då göra? Själv anser jag att en viss avgift är rimlig, antingen den tas ut på skatten eller av hushåll med TV (som faktiskt har den inkopplad och använder den som TV). Tre till fyra hundralappar om året vore rimligt, det räcker till en TV-kanal och ett par radiokanaler.

Låt en enda statlig TV-kanal sända nyheter, debattprogram, samhällsinformation, konsumentprogram, kunskapsserier och annat som är viktigt men inte nödvändigtvis lönsamt. De flesta människor kan lätt acceptera att sådana program får lov att kosta pengar. Men låt de kommersiella kanalerna ta hand om sport, serier, melodifestivaler, dokusåpor, lekprogram och liknande så får vi själva välja vad vi vill ha utöver grundläggande public service. Då hade till och med jag som inte nyttjar någon TV-mottagare hemma kunnat tänka mig att lägga ett par hundralappar om året för att i varje fall få den möjligheten.

Arbetslöshetsbluffen

Det skrivs ofta om arbetslösheten idag, om hur man ska få fler i arbete och hur man ska göra för att få en och annan lat snyltare att börja söka jobb på allvar. Vad handlar det hela om egentligen? Varför kommer vi aldrig någonvart?

Det är alltid intressant att höra politiker diskutera saken, särskilt under valår. Alla, oavsett parti- och blocktillhörighet, har sina recept på hur man ska sänka arbetslösheten, ofta är det en kombination av åtgärder för att skapa fler jobb och åtgärder för att tvinga dem som saknar arbete att jobba röven av sig för att skaffa ett.

Ingen av dessa politiker vill dock erkänna sanningen, inte offentligt i alla fall, nämligen att arbetslösheten behövs. Arbetslöshet är ett måste för att vår ekonomi ska fungera. Utan arbetslöshet skulle ingen vara rädd för att vara obekväm på jobbet, anställda skulle kunna kräva bättre villkor och bättre lön, arbetsgivare som inte går med på det skulle förlora anställda och tvingas anstränga sig för att få tag i och lära upp nya. Det låter väl bra? Det gör det, tills ett stycke skit möter ett stycke fläkt. Det man producerar blir dyrare. Folk behöver ännu mer pengar för att kunna köpa samma saker. Voila! Rundgång i ekonomin leder till kraftig inflation och kronans värde faller som en fiskmås på rohypnol.

Oavsett vad politikerna säger att de vill göra för att få bort arbetslösheten så vet de att de aldrig kommer att kunna infria det. Riksbanken har som uppdrag att hålla inflationen i schack, och de gör det genom att höja räntan om det behövs. Därigenom blir det svårare att låna pengar till nya projekt och investeringar och ekonomin mattas av, arbetskraftsbehovet minskar. Riksbankens nuvarande mål är att hålla inflationen på under 2 procent, vilket de själva verkar tolka som ”så nära noll som möjligt”. Beroende på konjunkturen kräver detta en arbetslöshet på 5-10 procent.

Såhär långt är båda blocken lika goda kålsupare, inget av dem har någon vilja att möblera om samhällsekonomin så radikalt som det skulle krävas utan nöjer sig med att blåljuga folket rakt upp i ansiktet. Om man ser till allt detta kvarstår ändå frågan, vad gör man med alla som är arbetslösa? Är det verkligen rätt att samhället är så hårt mot dem?

Att en person som arbetar får mer pengar än en som inte gör det är rimligt, däremot anser jag inte att man som arbetslös ska behöva vara fattig. Att gå omkring och oroa sig för om man kommer att klara sig månaden ut eller inte gör det svårare att lägga energi att på att söka jobb. Med grundtrygghet i botten och sinnesro att fokusera på jobbsökandet kan man vara effektivare. Med ett mörkt moln av hot om indragen försörjning över sig så ökar snarare risken för att man blir ett fall för psykvården istället och får sitta hemma och knapra piller för att överleva vardagen. Försök själv att koncentrera dig på att skriva ett CV samtidigt som du balanserar en spann med skållhett vatten på huvudet.

Mitt förslag är alltså en mer generös och lättarbetad arbetslöshetsförsäkring som bygger på att människor faktiskt vill ha ett jobb, inte på att man måste hota dem till det.

Men, frågar många av er då, hur kommer man tillrätta med snyltarna? Jag vågar påstå att de som trivs med att gå hemma och leva på a-kassan tillhör en minoritet som det kostar mer än det smakar att försöka jaga. Varför ska vi lägga oerhörda resurser på att försöka tvinga människor som inte vill jobba att konkurrera med arbetsvilliga personer om de få jobb som finns?

Är det inte dags att försöka påverka politiken i en mer mänsklig riktning?